Lund och komplexiteten

Var på en nöjestripp till Lund en eftermiddag härom, solen sken och gatorna befolkades av nollande studenter i overall. Och jag tänkte på hur platser finns i människor och på komplexiteten som just den här platsen speglat i mitt liv.

Så fort jag stiger av tåget känner jag den kunskapsintensiva andan. I tonåren fick det mig att drömma om framtiden, under gråa himlar kände jag en oerhörd längtan till allt som skulle bli. Och det var så lätt, att låta staden bli symbolen för allt det åtråvärda.

Åren gick, och jag blev aldrig mer än en besökare. Något hände och staden blev full av spöken. Någon särskild jag inte ville möta, eftersom jag var rädd för vem jag förväntades vara, och när jag slutligen började studera på ett program där, var det när jag minst av allt hörde hemma där. Jag kämpade i flera år, kände mig vilsen och fel, trots att jag borde befunnit mig på helt rätt plats. Varje gång jag klev av bussen från Malmö och gick ut på gatan, vände jag mig om efter spöken i kulissen. Som för att försäkra mig om att ingen skulle känna igen mig, och kanske genomskåda hur förvirrad jag var. Tills en dag jag vande mig och trodde att motståndet jag kände bara var normalt.

Och nu när jag faktiskt inte längre är student, blev det mycket lättare att minnas det som var innan. Utan ånger eller vemod, men med sidenskimmer och nyfikenhet. På vad som egentligen hände med all min längtan, inte så mycket på vart vägen tog mig hän, men mer på vart jag nu faktiskt är på väg (i sökandet efter den jag är?).

För någonstans blir jag fortfarande den ideala studenten, som äter müsli till middag, dricker surt vin och diskuterar politik, handlar på loppis och lyssnar på indie-pop om nätterna. Jag dansar i converse och raggar på supersmarta ingenjörskillar, och trots att jag lägger tiden på att socialisera, pluggar jag förvirrat mot ett sofistikerat mål. Som självklart leder till dubbla examina. Och jag glömmer lätt att jag aldrig valde att leva detta livet, och någonstans tror jag fortfarande att det var så det skulle bli.

Missförstå mig rätt. Jag undrar inte hur det kunde varit, för jag vet hur det var.

Jag valde hela tiden något annat, jag gjorde allt det andra som var det viktigaste jag ville ha ut av livet, och såklart kunde jag därför aldrig göra studentlivet typiskt, trots att det var det som borde varit meningen. Hur som haver, tog jag min examen till slut, och med en obeskrivlig lättnad tänkte jag aldrig se mig om. Men nu när jag ska se framåt, kastas jag istället bakåt, famlar efter mina rötter och ställer mig väldigt svåra frågor. Och denna lilla nöjestripp gav mig åtminstone två saker som blev en push framåt, dit jag nu hela tiden varit på väg, vart det nu än är.

Ett visdomsord på vägen, om hur pilen först måste dras bakåt för att sedan kunna färdas framåt, och hur det som är svårt och håller mig tillbaka nu, ska slunga mig fram mot något alltmer fantastiskt, så länge jag håller sikte. Och sedan spöket som promenerade förbi mig, när jag stod och väntade utanför domkyrkan. En person jag mest av allt varit rädd för att möta, på grund av minnen jag inte ville konfrontera, med en känsla av att stå i skuld och en känsla av att aldrig kunna veta vad som egentligen skiljer tanken från tiden.

Det spelar ingen roll att vi inte såg på varann, att igen av oss gav sig tillkänna, någonstans tror jag fortfarande att vi betyder något. Och kanske tänker jag fortfarande att en dag ska vi på riktigt mötas igen, eller så gör vår samhörighet bäst i att förbli åtskild i det vi var och en minns. Oavsett så vet vi ju alla att det finns ju inga spöken. Det enda som finns är våra egna rädslor, och de dumheter som följer när vi inte vågar ställa viktiga frågor, eftersom vi inte orkar lyssna på våra ärliga svar.

Och i tonåren kanske vi hade råd att främja komplexiteten, eftersom det vi tycktes behöva var lite bagage. Men idag är det lite tvärtom, eftersom komplexiteten oftast bara är komplex, och även om bagaget vi har inte är tungt så är det fortfarande bagage. Framtiden kommer alltid vila på det som varit och jag tänker på hur den framtid som kommer ska bli mitt framtida bagage, vad jag vill ha med mig då.

Det är ingen mening med att väcka en björn som sover, men livsviktigt att förinta en björn som stör din sömn.

Det finns inget som heter starta om och nollställa, men kanske att återknyta till det genuina, hitta något äkta som trots allt faktiskt är mitt genom allt och oavsett. Jag reser till Lund med mitt bagage, tack och lov att jag nu har andra resurser, kan axla komplexiteten och känna att det finns många sätt att göra det bra.