Jag intresserar mig mycket för det där hårda. Eller snarare, det beständiga. Det där solida som inte går att rubba, det som finns, fanns och alltid har funnits, oavsett allt. Det som glittrar så fort vi riktar ljus mot, det som är alldeles lysande om vi bara låter oss se.
Jag vet inte om det finns i himlen ovan , jag vet inte om det finns i haven under. Kanske är det i själen inom oss, kanske är det i alltet runtomkring. Och möjligen gör det detsamma. För troligen är det detsamma.
Diamanter är ju kolatomer. Och kolatomer bygger liv. Så vem kan leva utan diamanter? Om än bildligt talat. Jag ska lysa vart jag än går, låta det glittra till. Jag ska plocka dem en och en. Samla och vårda ömt, dela med mig så mycket jag kan. Göra vad jag kan för att minnas, essensen av allt det här.
