Hur kan en period i ett liv förvandlas till en nylonstrumpa över hela ens väsen?

Vad är det som gör att vissa stunder i ett liv gör särskilda avtryck? Biter sig fast och tar över, definierar världen och allt vi därefter vet?
Vad är det som skapar skygglapparna som begränsar allt vi ser? Musiken vi lyssnade på är hörselkåporna som tonar ner och dämpar, gör nytt brus så väldigt svårt att förstå. Tankarna vi tänkte följer med som gamla skyddslingar även när vi tänkt om och tänkt bättre. Vi kan liksom ändra åsikt men ändå tycka om att vi brukade tycka på ett annat sätt.
Vad är det som gör att vissa saker tränger sig fast alldeles extra? Att ett par gamla skor från den där tiden är så svåra att göra sig av med? Vad är det som gör att minnena är starkare och att känslorna ligger utanpå? Att det blir så svårt att se människorna från den där tiden förändras?
Dem vi är kommer alltid att utgå ifrån dem vi då var. Hur gamla vi än blir och vad vi än upplever så blir det nästa bara en ny ring på vattnet som är vi, i havet som är vårt liv, där vågorna är du eller jag.