The coexistens of push and pull

Jag har en iPod Nano 1st edition i min ägo. En sådan vit med framsida i plast, inköpt 2006 nångång, fungerar fortfarande finfint. Så uppmärksammades jag nyligen om att den omfattas av ett utbytesprogram, eftersom det påvisats konstruktionsfel på batterier i dessa enheter, och att de därför utgör en säkerhetsrisk. Jag vet inte riktigt vari det roliga ligger, men två saker tycker jag är intressant i sammanhanget:

  1. Att jag lyckats behålla en iPod i tio år, använda den (okej, i perioder ganska sparsamt) utan att slita ut den etc, att den är en 1st edition och en nog nära raritet. Det är väl ganska coolt, ändå?
  2. Att det nämnda utbytesprogrammet varit giltigt sedan hösten 2011 – alltså fem år tillbaka (jo, tror nog ni kan räkna själv men ändå: 5 – FEM – 5 himla ÅR!!) och jag har varit (o?)lyckligt ovetandes. Så vad säger det om mig?

Och nu: ska jag byta den, bara för att det går att få en ny? Eller ska jag behålla den, bara för att jag har möjlighet att spara något (eventuellt, så småningom) utrotningshotat?

Hold on to what’s special eller let go of the past, tied in the middle of the push and the pull, och livsvalen som äro så övermäktiga ska väl så förbli tills dagarna tar slut, så säg?

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *