Jag tycker en himla massa (illa om kemikalier i platsleksaker)

Jag skulle vilja diskutera kemikalierna och barnens säkerhet, jag skulle vilja vara hoppfullt peppande kring att det ändå är ganska lätt att göra lite bättre val för oss var och en. För egentligen, så vet jag en hel del. Men ändå: på vår förskola sover barnen på galonklädd skumgummi, dricker ur plastglas och leker med gamla mobiltelefoner och leksaker som många gånger är mycket mer tilltygade än vad merparten av det som säljs på Myrorna är. Det finns så mycket ifrågasättande jag väljer bort, det finns så mycket jag väljer att blunda för. Och det är detta som jag verkligen har behov av att prata om.För det som irriterar mig är att fokus hela tiden hamnar på vad vi bör göra åt saken.

För det är så här jag uppfattar debatten. Att det görs mycket på regeringsnivå, och att barnens perspektiv prioriteras, men att det inte är tillräckligt och att vi konsumenter också måste ta vårt ansvar.

Men jag vill inte ta ansvar för detta. Jag vill inte göra något, jag vill inte ha med kemikalierna att göra överhuvdtaget. Och, ursäkta mig, men jag vill inte ens behöva välja bort dem.

Jag vill inte vara en konfliktskapande förälder på förskolan, jag vill inte pekpinna eller fördöma bland familjen kring jul, jag vill inte låtsas vara sakexpert när jag inte är det. Jag vill inte att vi ska peppa varandra att lära oss mer (även om det ju naturligtivs är av godo, se kemikalieinspektionen) för att kunna använda vår konsumentmakt. För varför är det vårt ansvar?

Vi ska inte behöva göra dessa val, och jag tycker inte att konsumentmakten ska vägleda barnens säkerhet och hälsa, eftersom jag tror det har ett pris. Att lägga ansvaret på konsumenten innebär att förenkla tilltron till vad som egentligen styr konsumenters val. För individens val är aldrig oberoende av andras val, det är alltid ett val i en större kontext, där många aktörers individuella val reagerar på varandra. Och poängen med det här peppandet är såklart att vi ska sätta oss över, och inte låta oss fångas av allt som motverkar ett ”riktigt bra” val. Men resurserna avgör priskänslighet och preferenser, vilket i praktiken handlar mycket om att valen vi gör landar i en kompromiss kring upplysning, bekvämligheter, andra människors tyckande och den social kontextens inflytande över vilka vi är och vill uppfattas vara. Och att då säga att konsumentmakt bara handlar om att köpa eller inte köpa, tycker jag är alltför förenklande.

Vad som är mycket enklare att begripa är varför tvivelaktiga produkter säljs: eftersom det går.

Jo men, får jag väl nu höra, det är ju för att någon vill köpa dem! Suck… men eftersom vi alla inte vet bättre, eftersom vi inte oartigt vill tacka nej till gåvor, eftersom barnen ju inte fattar att barbiedockorna läcker, eftersom alla vill ha det andra har och om andra har det så är det väl inte så farligt…?

Så varför köper vi egentligen? Jo: eftersom det går.

Om det inte vore möjligt att tjäna pengar på något som kan skada människors hälsa eller miljön, så skulle fokus snabbt riktas på möjligheten att tjäna pengar på annat istället. Och konsumenterna skulle snabbt börja köpa annat.

Kalla mig orkeslös, för det är precis det jag är. Och jag tycker att, även om det inte är helt PK, så har vi rätt att vara det, och jag tycker att även när vi är orkeslösa så har vi rätt att slippa kemikalierna. Att uppmana till medvetna konsumentval är inget fel, men det gör mig väldigt trött eftersom jag tycker det leder till att människor skuldbeläggs för något som de känner sig maktlösa inför. Och att hävda att var och en själv väljer om hen vill känna skuld, det är att be hen förminska sig till en dummare version av sig själv. Jag tycker vi förtjänar bättre. Oavsett hur mycket vi orkar.