Att vara eller inte vara – duktig?

Jag är en sån person som ofta irrat omkring med känslan att jag inte vet vad jag gör. Eller ens varför. Som ständigt sökt efter mening och rättfärdigande. Som försökt så jävla mycket på olika sätt, men som ändå sällan känt sig nöjd. Och som alltid vetat att det finns något som är rätt och riktigt, och att det bara är mitt eget fel att jag inte begriper vad det är.

Det pågår tydligen en debatt om ”den duktiga flickan”. Folkpartisten Birgitta Ohlsson har skrivit en bok på ämnet och menar att den duktiga flicka måste ta revansch. Flit, lydnad och strävsamhet lönar sig och är ett maktmedel, det är hon själv ett gott bevis på. Samtidigt undrar Ann Heberlein, som själv aldrig varit en duktig flicka, i en krönika vem det är det ska tas revansch på, eller på vad?

Hela livet fick jag höra att jag var duktig. Och jag visste alltid att jag var det, jag tvivlade faktiskt inte en sekund. Så länge jag kan minnas har jag också hört sägas att det är så svårt att vara duktig. Att det är så jobbigt att alltid leva upp till sina höga krav, att aldrig vilja släppa taget och att ständigt prestera.

Jag har alltid tyckt att det finns något i resonemanget som skaver. Eftersom: Det är inte jobbigt att vara duktig. Det är jobbigt att inte vara duktig.

Att alltid fått höra att jag var duktig, men samtidigt med jämna mellanrum fått uppleva motgångar i något som tett sig viktigt för mig, tyckte jag var en konstig upplevelse av duktighet. Lika konstigt tycker jag det är om duktighet ses som eftersträvansvärt, även om eller när det upplevs som jobbigt.

Och vem är ens duktig? Och hur upplevs ens något när det är jobbigt? 

Jag minns en period i mitt liv då jag strävade efter att vara duktig på att inte vilja vara så duktig på allt jag gjorde. Jag vet inte vilken tjänst det gjorde för någon, men jag önskar att den duktiga flickan fick vara hur flitig och strävsam hon ville. Som jag upplever världen, så kommer det belöna henne med makt. Men jag önskar också att när jag inte orkar, kan eller ens vill sträva så ska också jag få vara bra. Problemet jag ser är att duktig är detsamma som duglig. Och så länge duktig är duglig får vi varken vara motsägelsefulla eller komplexa, då får vi inte ha anspråkslösa drömmar, låga ambitioner och faktiskt bara vara som vi är.

Jo, vi får ju – till kostnad av att det inte gör oss lika bra som de duktiga. Eller om vi åtminstone nöjer oss med att konstatera, att hur duktiga vi än är, så kommer de duktigare alltid vara bättre.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *