Jag tänker på vissa låtar som återkommit i mitt liv, och vid varje tillfälle låtit texten ge en mening som varit relevant där och då. Och är det inte häftigt? Att det är samma sång, melodi och budskap som upphovsgivaren en gång skapat. Men att något sker i tomrummet mellan oss. Eftersom det är när skribenten har sagt punkt, som kommunikationen börjar. Och jag som lyssnar kan höra olika saker varje gång.
Så samtidigt, karvat i sten och evigt föränderligt. Det är det som gör text så spännande. Åtminstone för mig.
När jag lyssnar på låtar är det alltid melodin som går in först. Är inte den medryckande på ett eller annat sätt så får texten vara. Det kanske betyder att du är the leadsinger och jag the doagirl.