Första Maj

”Och sen på måndag går vi ut och demonstrerar”, säger en av projektledarna klämkäckt. ”Höj skatten, mer åt alla!” Han ser sig finurligt omkring på kollegorna, samtidigt som han kränger på sig vårjackan. Visst vill han ha en reaktion, frågan jag ställer mig är vilken. Runt honom står vi fyra-fem stycken som ler, hummar och nickar med huvudet. 

”Tror du på det själv, eller?” frågar hon som står närmast mig.

”Nä!” fnyser projektledaren och smäller ihop sin dator. Tydligen var det så det skulle landa. Att vilja ha högre skatt vore en helt orimlig tanke, som existerade endast för att förlöjligas.

”Men barnen ska väl få en grillad korv på Valborg, i alla fall?” säger någon. 

Jomen det är ju ett måste, verkar alla tycka. Och sedan går vi hem, glada över att det är långhelg.


Egentligen vill jag gråta. Inte över att det är långhelg. Men över allt det andra.

Över att kvinnor i norra Sverige behöver föda barn i bilen, över att en femtioårig man som yrkesmålat sönder sina axlar belönas genom att skickas till arbetsförmedlingen då läkaren konstaterat att det inte kommer bli bättre (han får söka annat jobb istället, sjukpenning kan vi ju inte betala i evighet), över att Arktis sommarisar kommer vara borta om tjugo år och att ingen politik ens försöker rå på detta, över att en bra lärare över fyrtio verkar vara sällsynt (eftersom de antingen bränt ut sig eller deserterat), över alla dessa människor som drunknar på väg till Europa, över alla dem som lyckas ta sig hit men som ingen orkar ta omhand, över alla självbelåtna jävlar som tycker att varenda samhällsproblem är dessa lyckligt jävla översimmades – numera skuggor av en människa med värdighets – himla fel.

Upprinnelsen till kriget i Syrien (kriget i Syrien? Mänsklighetens mest pinsamma misslyckande i ett nytt millennium, en katastrof på så många plan att det inte ens är rimligt att tillskriva det ett adjektiv) kom av skördar som slog fel. På grund av väder som inte uppförde sig som det skulle. Eftersom klimatet verkade ha tappat fotfäste?

En hungrig människa är ofta en otrevlig människa, vad händer då när människor svälter? En frusen människa är ofta en oförmögen människa, vad händer då när människan mister sitt tak över huvudet? En rädd människa är ofta en irrationell människa, vad händer då med den som aldrig får se något annat än våld och hot? En trött människa är ofta en dum människa, vad händer då när hen mist sin säng?

Människor lider. Människor dör. Vi verkar på riktigt tro, att det åtminstone inte kan bli bättre om vi höjer skatten?

Eftersom då blir det ju mindre kvar av min lön. Och det blir kanske dyrare för mig att bo i mitt fina hus, (definitivt) dyrare att köra min fina bil, till och med dyrare att köpa korv till barnen om Valborg.

Vi fixade ju våra förlossningar? Trist att behöva acceptera förändringar för dem som redan hunnit bli gamla? Vi ska nog klara oss även om isbjörnen inte gör det, och förresten så finns det ju en jävla massa bränsleskatt redan så försök nu inte?! Jag är jättenöjd med mina barns skola (man får ju välja en annan om man inte är nöjd!) Jo det är sorgligt, men vad kan vi väl göra åt det?? Höj för fan inte skatten! I synnerhet inte flygskatten. Då kan det börja gå dåligt för företagen, och särskilt det jag jobbar för eftersom jag flygreser så mycket på uppdrag, kanske jag inte längre kan tjäna så bra, kanske jag inte kommer ha råd med mitt liv… hur fan kan det bli bättre, om vi höjer skatten?!

Det mesta som är dåligt för mig, är också dåligt för någon annan. Men det betyder inte att det jag kan och klarar av är lika enkelt för vem som helst. Livet är inte rättvist, det kan det nog aldrig bli, och kanske är det inte heller meningen. Men att inte vilja sträva för något som är bättre för en större massa, är – ursäkta slitet uttryck – egoistiskt.

För varje gång vi kör våra bilar till jobbet och flyger på våra tjänsteresor och handlar våra billiga korvar, då är det någon som betalar vad det verkligen kostar. Och sanningen är att vi inte vet exakt vad vårt levnadsätt egentligen kommer kosta. Varje gång vi räknar på det är deprimerande hur någon på andra sidan jordklotet gått miste om skälig försörjning, barn har inte gått i skolan, djur har lidit etc. Och vad vi ännu inte vet är hur mycket växthusgas-utsälppen kommer kosta våra barn och deras efterföljande.

Vad som gör mig väldigt arg är att de flesta vet att det är så här det ligger till, men anser att de inte har något ansvar för situationen. Vad som gör mig ännu argare är att jag delvis håller med – under förutsättning att jag åtminstone erkänner att det innebär att vi måste tvinga våra beteenden. Om vi inte väljer bort konsumtionen så måste vi ge upp friheten att konsumera. Om vi inte frivilligt slutar flyga så måste det bli dyrt så in i helfeta att köpa flygbiljetter.

(Personligen accepterar jag bådadera.)

Det kan inte fortsätta som nu. Klimatproblemet är på olika mer eller mindre invecklade sätt kopplade till alla våra stora samhällsproblem. Att ta itu med klimatproblemet är allvarligare och angelägnare än allt annat. Jag vill inte heller att vi ska ge upp något eller sluta. Men jag tror att vi radikalt måste minska på mycket. Begränsa. Vad jag tror är effektivast spelar ingen roll. Jag kan gladeligen tänka mig att ha fel här. Så länge klimatet prioriteras. Men den dag vi verkligen gör det, kommer det ha hämmande effekter på tillväxtkarusellen. Och vi kommer behöva höja skatter.

 

 

 

Till mig som läser

Jag har flera inlägg påbörjade, som ligger som utkast. De blir aldrig färdiga, eftersom någon hela tiden klipper av mina tankar. Såhär går det till: Jag får en idé och innan jag hunnit sträcka mig för att fånga den, så har jag glömt vad det var jag tänkte eller vad som jag tyckte var bra med det. Ibland lyckas jag fånga det, men så blir jag istället uppehållen på väg till tangentbordet. Och vid vissa få tillfällen lyckas jag faktiskt öppna laptopen, men när jag då stirrar på skärmen märker jag att den inte alls förstår vad jag vill.

Hoho jajja, vad gör det om hundra år? Kanske är det inte meningen?

Skulle det vara lämpligt att intala sig.

Tyvärr så vet jag ju att de är meningen. Men att allt det där andra som står i vägen, genom att sluka min tid, är något som jag inte kan välja bort. Trots att jag måste. Om jag nu ska kunna ägna mig åt min mening. Vilket ju lustigt nog börjar med att avsluta en mening.

Och nu lyckades jag ju faktiskt avsluta flera stycken i rad.

Kom ihåg det, du som läser!

Löneförhandlingar vi minns

Är det inte intressant hur vi på ett ”lönesamtal” inte pratar om lön? Att vi inte pratar en enda siffra? Att det närmaste vi kommer är när chefen säger att ”utrymmet i potten” handlar om en fördelning av hundralappar, som i kontrast till tusenlappar? Bara så att jag har ”rimliga förväntningar”?

När en tusenlapp i löneökning inte är en rimlig förväntning, är det då inte pinsamt att ens slösa tid på något som man kallar ”lönesamtal”? Att hävda att den anställda får sin möjlighet att ”motivera sig” och prata för sin sak – vad är poängen med det, när det inte finns något att hämta i den där potten?

Jag försöker alltid tänka att jag lör mig något nytt av varje erfarenhet. Men vad jag lärde mig av det här, vet jag inte. Eller så är jag mest rädd för att det inte alls var något jag ville lära mig.

 

Vem ska lösa klimatkrisen?

Det händer sig att jag läst något och sedan drabbas av en sådan lust – eller snarare en känsla av tvång, för ”om-jag-inte, så tappar jag andan” – att hålla upp boken, vifta högt, skrika lite och sedan faktiskt slå den i huvudet på precis alla som jag kan komma åt. Detta måste ni läsa, detta måste ni fatta och världen är en katastrof eftersom så många ännu inte förstått.

För det hade väl varit enkelt?

Jag växte upp på 90-talet, jag minns när vi läste om miljöförstöringar och ett tunnare ozonlager. Ozonlager? Vad är nu ett ozonlager? Är det något man har på huden när man smörjt in sig med något man köpt dyrt på Body Shop? Växthuseffekten, den lärde vi oss också om lite grann. Mest som fenomen, och lite om som ett förmodat problem för framtiden att grubbla över.

FAST FORWARD TWENTY YEARS: Vi har en klimatkris! Och the Big Surprise är att den behandlas fortfarande för något åt framtiden att grubbla på. Jag känner mig så jävla tjatig här men – hur väljer man ord som så många andra har valt och som är så viktiga, men har en svaghet i att de just bara är ord – när ska det bli handling? NÄR? Och vem är det som ska handla? VEM?

(Inte du? Näha, men va – jag?? Handla?! Handla är väl det vi borde göra mindre av? Ja nu skojade vi till det här! Och här hade det varit smidigt att börja prata om något annat istället.)

Klimatkrisen är allas problem, men ändå är det alltid någon annan som ska lösa den. En logik som vilket snille som helst förstår haltar. Så ärligt talat, VEM ska lösa klimatkrisen?

För vi kan ju inte göra allt – vi måste ju tjäna pengar, köpa ny bil, handla billigt på Ica, renovera ett badrum, flyga på semester för att vi är så jävla värda, äta kött som om det vore sista måltiden – och vi kan ju inte göra allt. Och vi sopsorterar (verkligen?) och köper närodlat (Verkligen?) och cyklar till jobbet (verkligen?) och älskar second hand (verkligen?) och downsize:ar onödiga julklappar (verkligen?) och vi förtjänar verkligen våra bekväma liv. Vi är inte beredda att uppoffra. Det får politikerna göra.

Förutom att politikerna säger att de bara försöker leverera vad väljarna förväntar sig, vilket skulle betyda att väljarna inte vill kompromissa sin välfärd för att målstyra samhället mot en hållbarare konsumtion. I syfte att förhindra att klimatet kollapsar? Nej, det skulle väl ingen väljare vara intresserad av?

Däremot är vi intresserade av att stänga förlossningsavdelningar, öka förskolegrupperna, skrota posten och låta tågen när vädret tillåter någon gång i månaden. Eller? Var det någon som frågade mig då? I så fall, så har jag ångrat mig! Men det finns ingen ånger, detta är ingen jävla melodifestival, här finns ingen andra chans, här går det åt helvete redan första gången Arktis tinar. I den här tävligen måste vi rösta på något som håller i längden, det räcker inte med att ha en catchig refräng. Och politikerna måste våga prata om vad som håller i längden, inte bara charma väljarna som små barn framför lördagsgodiset.

FAST FORWARD TWENTY YEARS: vem vågar ens tänka på hur världen ser ut då? Men om vi inte vågar svara nu på hur vi vill ha det då, då vågar vi ju verkligen inte tänka på hur vi kommer ha det sen?

Kanske är det faktiskt så att folk i allmänhet faktiskt inte vet? Alla som scrollar lite bortom gulliga katter och nostalgiquiz på FB ibland, har förstått att det är allvar. Men förmodligen tänker man att det löser sig nog. Och inte kan väl ändå lilla jag? Men jag tror detta är så fel. Om din mamma hade cancer, skulle du då sitta hemma i soffan och fortsätta röka och tänka att det är ju allvarligt med lite cancer, men sånt löser sig väl? Nej, du skulle göra vad fan du kunde för att hon kom till doktorn och du skulle bli galen för att hon inte fick bästa möjliga vård. Och om det vore ditt barn? Vi behöver inte ens prata om det.

Men det här gäller våra barn. Det heter kanske inte cancer, men förmodligen är det värre än så. Det är deras framtid som är sjuk, deras planet, den som våra föräldrar brukat och som vi fortsätter missbruka. Arbetslöshet och Jihadister, Mord i Malmö och sjunkande Piisa-resultat känns som jävligt futtiga problem. När planeten dör blir ändå bara stjärnorna kvar. Och kanske är det fram tills dess som politikerna roar sig med arbetslinjen och segregationen (fast lite mindre än arbetslinjen då förstås) och reviderar betygssystemet? Och hävdar att de infriar vallöften? Allas vårat hopp Gustaf Fridolin har ju nu blivit allas deras pajas och äntligen har vi någon att beskylla vår dåliga skola för. (Trots att han i princip inte ens själv hade slutat skolan då ”förfallet” började? Eller just därför?) Skäms, Gustaf Fridolin, tänk om du hade gjort det du skulle och löst klimatkrisen istället, då hade jag ju inte ens behövt bli irriterad!

Hade tänkt skriva något i stil med ”There is no business on a dead planet”, fast det skrevs ju här istället. Hade inte alls tänkt bli så här långrandig. Allt jag ville säga var egentligen: DET HÄR ÄR VIKTIGARE ÄN ALLT!

För visst är det lite irritation som flödar vid mitt tangentbord. Men också sorg över att jag känner igen den här frustrationen lite överallt. Det finns massor av människor lite överallt som är rädda på riktigt och som inte vet vad de ska göra. Eftersom de känner sig så små, och eftersom det här problemet är så stort. Eftersom, faktiskt, ”det här förändrar allt”, och jag återkommer nu till den där önskan att om jag bara kunde ta den där boken och slå den i huvudet på några väl valda, skicka in tankarna så att fokus riktades på detta väsentliga, då hade det varit enkelt. Landet och världen skulle fortare vara på väg mot rätt håll. ”Rätt håll”, för dem som vill ha ett land och en värld kvar att bli gammal i, även för för sina barnbarn.

 

Min (obefintliga?) respekt för den så kallade ”arbetsmarknaden”

Det var en gång ett företag som ville utveckla och effektivisera. En av avdelningarna hade stagnerat. Den var varken alignad med de större större visionerna eller de senare årens direktiv. När den nya managern inte fått gehör för sina idéer bestämde  han sig för att omorganisera den dysfunktionella arbetsgruppen, och deras tjänster omplacerades till ett annat kontor. Ungefär. Och ett gäng medelålders tanter får – efter många års trogen tjänst – sparken.

Samtidigt, på det andra kontoret, fanns två kvalitetsansvariga nyanställda. Ensamma ansvarade de nu för hela gruppens arbetsuppgifter. Utbröt panik och två externa konsulter togs in. För att assistera, underlätta en övergång, bli en viktigt del i ett oumbärligt team? Ingen vet exakt.

Ingen vet. Hur arbetsbehovet kommer att se ut framöver. Hur omorganiseringen kommer fortskrida, vilka problem som kommer uppdagas när de gamla trotjänarna lämnar, vad ansvarsområdet egentligen kommer innebära om några månader, hur några helst processer ser ut i det här arbetet – eller borde vara. Eller vad det egentligen är som ska göras på jobbet.

De två externa konsulterna är glada för att de fått ett jobb. Ett sexmånaderskontrakt via Sveriges största bemanningsföretag är ju bättre än inget alls. Lönen är bättre än ingen alls, erfarenheten är bättre än inga alls, att jobba på bemanningsföretag är bättre än att inte jobba alls. Det är bra, eftersom det enda alternativet tycks va att ingenting alls ha.

Men lönen är sämre än på företaget de faktiskt jobbar, trots att de blir dyrare för företaget än om de anställt dem direkt. Och bemanningsföretagets löneförmåner, är inte som de kollegerna på företaget där de jobbar har. Att få gå med på julfesten är inget en konsult ska ta för givet. Så de fortsätter att vara tacksamma.

Tiden går fort, business går better than usual och arbetsplaneringen för varje dag – vecka, månad och längre – fullständigt rusar förbi. Konsulterna vet vad de ska göra på jobbet om tre månader, men de vet inte om de har någon anställning.

Borde vi söka nytt jobb? Ja, det borde vi. Men när ska vi har tid med det? Jo, det löser sig nog.

Det gör det, eftersom konsultuppdraget blir förlängt. Det här är trots allt en story om hur det är att ha tur och bli väl behandlad, även om i en situation som i grunden är rutten. På sätt och vis har det alltid varit så här för den som är ny eller oerfaren eller för gammal i sitt game. Ingen sitter någonsin säkert. Och kanske är det inte ens det som är meningen.

Men det stör mig när jag hör att arbetsmarknaden aldrig varit så mycket på arbetstagarens villkor som den är nu, eller att den – så kallade marknaden för arbete – verkligen vore en plats där arbetstagaren hade någon makt. Att prata om ”arbetsmarknad” som något vibrerande och positivt, får mig mest att vilja kräkas. Att ens prata om ”marknad” som en plats för frihet och rättvisa, gör mig också illamående, men det är visserligen en annan historia. Den som pratar om ”konsult” som något tjusigt, har inte jobbat tidsbegränsat på bemanningsföretag år 201X. För här har vi visst en marknad, där konsulten är en handelsvara som bollas runt och bjuds ut i förhållande till tillgång och efterfrågan.

Nåja, det är ju ingen som tvingas att skriva på ett kontrakt. Bemanningsföretagen är mycket angelägna om att ha konsulter som vill jobba (under de förutsättningar som råder, vilket är de förutsättningar som de tillsammans med sina kunder hyvlat ner ganska duktigt). Och de enda som haft ett jobb mot sin vilja är ju slavar? Konsulter är för fan inga slavar! De är fria människor som arbetar på en marknad, och får betalt utifrån rådande tillgång och efterfrågan. 

Men hur var det nu med den grundläggande marknadsteorin? Aktörerna heter köpare och säljare, och vem var då konsulten? Nej just det, konsulten var ju ingen aktör, konsulten är ju själva handelsvaran! Och säg mig, på vilken himla marknad har det någonsin tagits hänsyn till varans ve och väl?

Din juridiska chef är en person som varken känner dig som person eller har någon aning om vad du faktiskt gör på jobbet. Ändå kan hen med ett tangetklick bruka sin makt och ställa dig utan jobb. Chefen som du rapporterar ditt arbete till och står till svars inför för vad du presterar, tar inget som helst ansvar för att du känner dig trygg och får samma villkor och rättigheter som dina kollegor. Du står i kläm mitt emellan och funderar på om du ska säga till någon av dem att du tycker upplägget suger, men förstår att det ju är så jävla anti-PK och helt fel och förmodligen något som oåterkalleligt kan kosta mer än det smakar. Yttrandefrihet är det viktigaste vi har, men tillämpa den för guds skull inte på arbetsmarknaden. För så länge du inte klarar dig utan arbetsmarknaden, så kommer du alltid vara gladare för att vara konsult än arbetslös.

Det är otroligt lätt att bli bitter. Men bitterhet har aldrig hjälpt någon till att få ett bättre jobb. Alla gör vi på våra olika sätt vårt bästa, spelar våra spel och försöker stå upp för dem vi är. Ibland önskar jag att jag gjorde något mer, förutom att spela spelet, eftersom jag verkligen undrar om det bara är jag som känner att spelet tvingar mig mot gränsen där jag börjar ifrågasätta om jag verkligen har respekt för den jag är. Bara för att jag tycker att jag är värd mer än vad ”arbetsmarknaden” tycker.

 

 

Att vara eller inte vara – duktig?

Jag är en sån person som ofta irrat omkring med känslan att jag inte vet vad jag gör. Eller ens varför. Som ständigt sökt efter mening och rättfärdigande. Som försökt så jävla mycket på olika sätt, men som ändå sällan känt sig nöjd. Och som alltid vetat att det finns något som är rätt och riktigt, och att det bara är mitt eget fel att jag inte begriper vad det är.

Det pågår tydligen en debatt om ”den duktiga flickan”. Folkpartisten Birgitta Ohlsson har skrivit en bok på ämnet och menar att den duktiga flicka måste ta revansch. Flit, lydnad och strävsamhet lönar sig och är ett maktmedel, det är hon själv ett gott bevis på. Samtidigt undrar Ann Heberlein, som själv aldrig varit en duktig flicka, i en krönika vem det är det ska tas revansch på, eller på vad?

Hela livet fick jag höra att jag var duktig. Och jag visste alltid att jag var det, jag tvivlade faktiskt inte en sekund. Så länge jag kan minnas har jag också hört sägas att det är så svårt att vara duktig. Att det är så jobbigt att alltid leva upp till sina höga krav, att aldrig vilja släppa taget och att ständigt prestera.

Jag har alltid tyckt att det finns något i resonemanget som skaver. Eftersom: Det är inte jobbigt att vara duktig. Det är jobbigt att inte vara duktig.

Att alltid fått höra att jag var duktig, men samtidigt med jämna mellanrum fått uppleva motgångar i något som tett sig viktigt för mig, tyckte jag var en konstig upplevelse av duktighet. Lika konstigt tycker jag det är om duktighet ses som eftersträvansvärt, även om eller när det upplevs som jobbigt.

Och vem är ens duktig? Och hur upplevs ens något när det är jobbigt? 

Jag minns en period i mitt liv då jag strävade efter att vara duktig på att inte vilja vara så duktig på allt jag gjorde. Jag vet inte vilken tjänst det gjorde för någon, men jag önskar att den duktiga flickan fick vara hur flitig och strävsam hon ville. Som jag upplever världen, så kommer det belöna henne med makt. Men jag önskar också att när jag inte orkar, kan eller ens vill sträva så ska också jag få vara bra. Problemet jag ser är att duktig är detsamma som duglig. Och så länge duktig är duglig får vi varken vara motsägelsefulla eller komplexa, då får vi inte ha anspråkslösa drömmar, låga ambitioner och faktiskt bara vara som vi är.

Jo, vi får ju – till kostnad av att det inte gör oss lika bra som de duktiga. Eller om vi åtminstone nöjer oss med att konstatera, att hur duktiga vi än är, så kommer de duktigare alltid vara bättre.

Jag fick jobb

Var har jag varit i tre månader? Nej, var det fyra?

På ett sånt ställe med stora skrivbord, dit jag behöver passerkort, där det är gott om figures and milestones och inofficiella kafferaster, där det finns fler dataskärmar än människor, där jag blir tjenis och muck via Skype med kollegor i andra länder, där vi pratar project och processer, och där vi låtsas förstå varför alla som inte förstår oss inte förstår oss. Jag lär mig en massa saker och har ingen aning om hur det passar in i meningen med min existens på den här planeten, men jag tänker ändå att det nog gör det på något himla vänster.

Jag trivs ganska bra där, mellan åtta och halv fem.

 

Om det som trots allt blir

Jag saknar den här platsen och allt jag inte hinner skriva. Tankarna som aldrig blir riktigt färdiga, eftersom de aldrig riktigt kommer ut. Diskussionerna som jag har med mig själv som bara blir halvfärdiga och ständigt avbryts där inne i huvudet.

Även om jag vet varför jag inte är här, så är jag ledsen för allt som inte blir. Men allt har sin tid. Och jag måste ändå säga att jag verkligen är glad för det här året, eftersom jag äntligen på riktigt börjar bli mer tacksam för allt som faktiskt blir.

Gott Nytt År!

Grattis till låttextförfattandet!

Jag vill ju säga något om det här priset. Det är ju redan yesterdays news, men ändå. Eftersom det är så kontroversiellt. Och alla som inte förstummas, antingen förfarar eller jublar, ris eller ros? Jag tycker personligen att det är roligast att vara positiv 🙂 Men i kölvattnet av att detta är en skräll, tänker jag att det vore roligt att se en annan diskussion: När får vi ett eget pris för författare till låttexter?

Visst är det komplext. En textförfattare är oftast en musiker. Men långt ifrån alla duktiga musiker är författare, vare sig till låttexter eller annat. Men jag vill se lite mer glans åt hur inflytelserika låttexter faktiskt är. Och att det är intellektuell konst som räknas. Att det inte bara är populärt och folkligt, men att det också faktiskt är finkultur. Om nu definitionen av finkultur kan få vara något som räknas, inte bara ute i stugorna men också inne i salongerna.

Det finns många musikpris. Och visst får texterna också utrymme där. Men jag tycker att de förtjänar mer än så. Och jag förstår frustrationen hos dem som  inte tycker att det är häftigt att Nobles Litteraturpris går till en låtskrivare, eftersom det ju inte är det som är meningen med priset. Eftersom det visar på att kommittén missförstår vad litteratur egentligen är? Typ. Och jag tänker att det är häftigt i alla fall. Eftersom det visar att någon där inne i alla fall inte har missförstått vad textförfattande handlar om.

En uppgift till alla gnällspikar: Instifta ett nytt pris då! Ett pris som framhäver skrivande av låttexter som en konstform för sig själv. Jag menar, om ni nu vill göra något för finkulturen. Och eftersom ni nu inte tycker att nobelkommittén sköter detta på ett bra sätt.

Grattis Bob Dylan! Eller: grattis till låttextförfattandet som konstform.

 

Bevis på att jag har för mycket tid över

Tänker så himla mycket. Har jag alltid gjort. I det stora hela, så gillar jag det väldigt mycket. Jag får idéer, jag kommer fram till saker och tänkandet är helt fundamentalt för mig när det gäller att skapa motivation och få något gjort. MEN. Ibland blir det lite för mycket.

Ibland får jag för många idéer och det är verkligen inte alla idéer jag gillar, och ibland kommer jag fram till saker som jag inte vill komma fram till. Och motivationen sätter sig på tvärs, eftersom det jag kommer fram till inte stämmer med vad jag känner eller annat som också kan vara viktigt, till exempel hur andra känner. Och då låser sig maskineriet, jag står bara still och stampar och får absolut ingenting gjort.

Då tänker jag att att jag inte borde tänka så himla mycket, hela tiden. Men det är så svårt för mig, jag kan inte hjälpa det, verkar det som. Det är som om mina tankebanor är virade lika starkt som stålvajers, surrade till en hopplös labyrint som min tankar sen slaviskt åker bergochdalbana i. Ibland känns det så tröttsamt och ensamt, som om det bara är min hjärna som är så komplicerad att leva genom.

Sen plötsligt säger jag till mig själv. Tänk lite nu, va! Om du haft lite mer vettigt att göra om dagarna? Skaffa ett jobb, till exempel. Så kommer du inte ha så himla mycket tid över till sånt här överflödigt tänkande.